När man kollar i sitt flöde på Facebook och så dyker det upp ett minne där sonen spelar gitarr och ett annat när han klättrar som en liten apa på allt möjligt. 

Och insikten slår till rakt i mellangärdet för vår verklighet är inte den samma idag. 

Möjligheterna och förutsättningarna har ändrats drastiskt och jag önskar av hela mitt hjärta att framtiden innehåller mindre smärta och framför allt en större förståelse. 

För att återgå till det fina kortet som dök upp så hamnade jag under ytan en snabb stund men då fångade han upp mig, sonen kom med så kloka ord. 

-Men mamma du får tänka att vi lever vårt liv lite annorlunda men jag hade inte varit jag utan eds och vi får kämpa lite extra för att kunna leva som dom andra gör att vi får lära oss mer om livet. 

Det kanske är jätte jobbigt att banka sönder den där väggen av trä men när vi väl gjort det så har vi lyckats med något som ingen annan lyckats med. 

Ungarna är mina superhjältar! 

Jag ser upp till dom för den kunskapen och empatiförmågan som båda har är unik. 

Världen vi lever i är så hård idag och där behövs det sådana som våra barn. 

Jag är stolt över allas barn med diagnoser, ni är fighters och lika värda. 

Även när Åsa har skapat ett helvete för lss barna. 

Så idag kom inte sonen till skolan, dottern har haft en helvetes vecka och mamman mår allt utom okej. 

Men jag överlever och även när tårarna rinner så finns glädjen fast den ligger bara lågt. 

Tur jag har min riddare, sambon som försöker göra allt i sin makt för vår och sin egen skull!